Resultatavtal eller processavtal för tjänster och funktioner?

Det finns två slags avtalsobjekt. Antingen skall ett resultat levereras eller också skall leverantören ”göra sitt bästa”. Den senare kategorin kan naturligtvis uttryckas på flera sätt. Gemensamt för dem är emellertid att processen snarare än resultatet har gjorts till avtalsobjekt. Uppdelningen är juridiskt funktionell, men skär tvärs igenom de flesta traditionella ”avtalstyper”, såsom köp av varor, tjänster och funktioner.

 Varuköp är regelmässig ”resultatavtal”: En viss vara skall ställas till köparens förfogande på en viss plats vid en viss tidpunkt. Det spelar i princip ingen roll hur leverantören lyckas åstadkomma ett sådant resultat. Ur köparens perspektiv saknar det således betydelse om det sker genom avsevärda ansträngningar från leverantören eller om det är ren tur. Om det avtalade resultatet levereras, är allt som det skall. Och om så inte sker, begår leverantören avtalsbrott. 

Det förekommer också att ett avtal om varuköp utformas som ett ”processavtal”, genom att leverantören enligt avtalet inte skall leverera varorna, utan i stället skall göra sitt bästa för att de skall levereras. Ur en köpares perspektiv finns det nästan aldrig anledning att acceptera sådana konstruktioner. De ger utrymme för en osäkerhet som sällan är befogad. Och ur en leverantörs perspektiv finns det naturligtvis aldrig anledning att föreslå lösningar som får leverantören att framstå som osäker och som den tilltänkta köparen förmodligen ändå inte kommer att acceptera. Varuköp är – och skall annat än i undantagsfall vara – resultatavtal.

Tydligt resultat eller ”att göra sitt bästa”

Även avtal om tjänster kan vara ”resultatavtal”. Ett enkelt exempel är ett avtal om att en hantverkare skall måla om ett rum i en angiven färg och vara färdig senast vid en viss tidpunkt. Det saknas anledning att annat än på marginalen utforma ett sådant avtal på annat sätt än ett avtal om varuköp. Köplagens ”mall” fungerar utmärkt trots att avtalsobjektet är en tjänst.

På likande sätt förhåller det sig med åtskilliga funktionsupphandlingar. Funktionen är i allmänhet ett resultat: Avtalets objekt är således att en viss funktionalitet skall levereras. Det är då i princip egalt om det sker genom leverans av en vara, av en tjänst, av en kombination av dem eller av andra nyttigheter. Vid den avtalade leveranstidpunkten finns i princip bara två alternativ: Antingen har den avtalade funktionen levererats eller också har den inte levererats. Köplagens modell fungerar även då utmärkt. Att man om funktionen inte har levererats möjligen hamnar i en diskussion om avtalsbrottets art – dröjsmål eller fel – är mest en skönhetsfläck.

Köplagen fungerar däremot mindre bra vid avtal enligt vilka leverantören bara skall ”göra sitt bästa” eller agera enligt någon likande kvalitetsnorm. Det avsedda resultatet – för ett sådant finns naturligtvis för det mesta även om det inte framgår av avtalet – är visserligen för det mesta betydelsefullt för köparen, men saknar helt betydelse i själva avtalet, eftersom leverantören inte har åtagit sig att åstadkomma det. De flesta konsultavtal är av detta slag. Leverantören har inte åtagit sig att åstadkomma ett resultat, utan bara att leverera arbete på en viss kvalitetsnivå. Det innebär att det i praktiken blir väldigt svårt för leverantören att begå avtalsbrott och – naturligtvis – ännu svårare för köparen att visa att så ha skett.

”Avtalsbrott leder till påföljd”

Valet mellan om avtalsobjektet skall vara ett resultat eller att leverantören skall ”göra sitt bästa” påverkar utformningen av avtalet. Eftersom resultatet i allmänhet skall uppnås vid en given tidpunkt och på en given plats, är det relativt enkelt att mäta om så har skett. Det går att ta ställning till om rätt resultat har levererats och om det har skett i tid och på rätt plats. Med köplagens terminologi finns det ett avlämnande och en riskövergång. Transportskador är visserligen inget problem vid avtal om t.ex. tjänster, men riskövergångens funktion som tidpunkt för bedömningen om det levererade objektet är felaktigt eller inte, har samma betydelse oberoende av om objektet är en vara, tjänst eller annan nyttighet, så länge det har beskrivits som ett resultat. Avtalen kan utformas enligt den traditionella köprättsliga mallen: Avtalsbrott leder till påföljder.

När avtalet i stället avser en process – att leverantören skall ”göra sitt bästa” – är det betydligt svårare att konstatera ett avtalsbrott. En avtalsutformning där påföljder vid avtalsbrott är en väsentlig del, blir därför i stor utsträckning meningslös: I praktiken kommer man helt enkelt aldrig fram till den väsentliga delen. För sådana avtal blir det i stället viktigare att skapa möjlighet för köparen att avbryta uppdraget oberoende av leverantörens eventuella avtalsbrott. Det blir snarare fråga om att reglera rätten till uppsägning och eventuell uppsägningstid än att reglera påföljder vid avtalsbrott.

Resultatavtal blir i allmänhet bättre än processavtal, inte minst eftersom de förutsätter att köparen har gjort klart för sig vad den vill uppnå med avtalet. Köpare bör därför där så är möjligt utforma sina avtal så att deras objekt uttrycks som ett resultat. Säljare bör följaktligen också försöka paketera sina objekt som resultat. Det gör deras erbjudanden tydligare, mer överblickbara och – rimligtvis – mer lättsålda. Och det fungerar oftare än vad man kan tro: Alla varor, de flesta funktioner och åtskilliga tjänster går utmärkt att beskriva som resultat!

Jon Kihlmans krönika från Supply Chain Effect nr 3 finns också som pdf pdf.

Submit to DiggSubmit to FacebookSubmit to Google BookmarksSubmit to TwitterSubmit to LinkedIn

Skriv utE-post

Avtalsrätt.com

Advokat, jur. dr Jon Kihlman | Västra Trädgårdsgatan 15 | 111 53 Stockholm | + 46 70 742 60 12 | jon@avtalsratt.com